308.

Jag är trött. Trött på att vakna upp med blodiga lakan och armar som behövs tvättas och plåstras om. Trött på att veta att morgondagen kommer vara lika hopplös som alla andra dagar. Det är jobbigt att ens försöka låtsas som något annat när jag vet att jag inte är värd någonting bättre än det liv jag har. Min kropp är lika tung som mina tankar. Att inte ha några vänner gör ju inte saken bättre precis.

Men jag ska rycka upp mig. Under helgen har jag faktiskt gjort lite skolarbeten och varit ute och gått. Våren är där ute och väntar på mig och jag ska njuta av den. Snart.

307.

Idag har jag inte gjort något särskilt alls. Bara gjort lite skoluppgifter, fuskat med maten och lyssnat på musik. Jag har inte brytt mig om att titta på såret idag men jag tackar er för alla era tips. De flesta sa att jag skulle ha någon slags plåster på så det blev ett vanligt eftersom det var bara det jag hade hemma. Hela armen ser ju helt förstörd ut i vilket fall som helst men jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag vill bara bli smal och det är mest det jag går omkring och tänker på. 35 kilo och perfekt.
Tumblr_m26gfcjeyv1rqyk6mo1_500_large

306.

Jag behöver hjälp. Skar mig igår och det började blöda ganska mycket. Plåstrade om det och idag drog jag av plåsterna. De flesta såren blödde bara väldigt lite eller inte alls men ett blödde fortfarande lika mycket så jag plåstrade om det igen. När kan jag våga ta bort plåstert utan att det ska blöda en massa?

305.

Idag stod två tjejer i min klass vid badhusets våg och vägde sig. Då säger den ena: Vad lite du väger! Jag kunde inte låta bli att titta utan såg att denna tjej vägde 50 kilo. Hon är kortare än mig och jag väger mindre. Betyder det att jag också väger lite? Mina tankar bara snurrar runt och jag är så jävla förvirrad.

304.

Jag bestämde mig för att inte vara med och bada eftersom jag har träningsförbud och så. Men jag skulle ändå dra på mig den jävla bikinin för att se hur jag ser ut. Jag blev så äcklad av mig själv att det inte är sant. Fetare än på länge kände jag mig vilket säkert stämmer. Har nog gått upp en massa i vikt. Det gör så jävla ont. Hur ska jag någonsin kunna trivas med mig själv?

303.

Jag var den som älskade att gå på fester och alltid blev medbjuden. Igår träffades mina gamla vänner och hade det jättekul, fick jag höra. Jag satt hemma och pluggade matte samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder. Vad var det egentligen som hände?

Idag har jag mått mycket bättre än igår vilket kan bero på det underbara vädert. Jag började morgonen med en powerwalk efter några få timmars sömn. Skrev klart min fysik uppsats och åkte in till stan med Melissa Horns underbara röst i hörlurarna. Så skönt att kunna lyssna på musik utan att få panik. Köpte en superfin blus som inte får mig att se så tjock ut som jag är. Satt och njöt i solen och folk passerade mig utan att lägga märke till mig. Jag är hon, den osynliga. Som har ont i själen men ändå försöker vara likgiltig. I vilket fall som helst har dagen ändå varit okej. Hur har ni haft det? 

Tumblr_lzr5k9oqkk1qzdiqvo1_500_large
Det första jag ska göra när jag flyttar hemifrån är att skaffa en katt. Underbara djur.

302.

Jag vet att jag överreagerar men.. Idag var en av mina gamla bästa vänner väldigt ledsen så när hon frågade mig om jag ville träffas efter skolan kunde jag inte säga nej. Vi gick och kollade i affärer och pratade och sedan köpte hon lite mat. Hela tiden lyssnar jag på vad hon har att säga och står ut med när hon tjatar om att "hon ska på fest och röka på". Där frågade hon mig också om jag ville följa med men nej, jag vill inte röka på. När vi sen ska gå hem går vi en bit och sen så ser hon en person som hon inte vill prata med och säger att vi ska gå ett annat håll. När vi gått en bit säger hon: "Alltså, du kan ta det andra hållet, jag ska ändå inte hem". Ni kanske tycker att det är ingenting och jag vet inte varför men det gjorde mig så jävla ledsen på något sätt. Kanske för att jag inte skulle gjort så mot något och förväntar mig att alla andra ska göra så som jag gör. Jag vill inte träffa någon igen och jag är så jävla glad att jag knappt har några vänner. Alla gör mig ändå så besviken.

301.

Nu var det någon dag sedan vi hördes. När jag varit borta har jag hunnit med att plugga matte och engelska som en tok, skrivit halva min fysikuppsats och nästan gjort klart historiauppgiften. Nu måste jag bara göra klart uppgifterna och sedan börja med tekniken. Jag har även haft ett nationellt prov i engelska, skurit upp min arm ännu mer, bråkat, varit halvt  apatisk, gått promenader och fått reda på att vi ska simma nästa vecka. Jag vill men samtidigt inte.

Fördelar:
Man bränner kalorier
Det ger en härlig känsla i kroppen
Det är roligt

Nackdelar:
Jag vill inte visa min tjocka kropp
Såren på armen kommer inte hinna läka

Vad tycker ni att jag ska göra? Beslutsångest.
9j0uiv_large

300.

Jag funderar på att sluta blogga. Eller jag får se. Uppdateringen kommer minska i alla fall. Varför? Jag orkar inte mer. Det tar emot så mycket att skriva. Att göra något överhuvudtaget är jobbigt. Varenda jävla sekund river ångesten och jag har aldrig haft så mycket tankar på att ta mitt liv. Det finns ingenting kvar att leva för. Inga vänner. Jag hatar min familj. Jag hatar mig själv. Och vad ska jag då kämpa för?

Jag hoppas ni tar hand om er. Ni är världens finaste, snällaste, mest underbara människor jag vet. Ni förtjänar det bästa och jag vet att ni klarar allt ni vill. Styrkekramar till er alla 

299.

Dagen har varit ett helvete. Det började med att jag sovit lite för lite och struntade i att gå till skolan. Åkte till bup för att ha samtal och sjukgymnastik. Det föll ett antal tårar nerför mina kinder trots att jag lovat mig själv att inte gråta. Sedan kom jag hem och blev tvingad till att äta äcklig lunch och bråkade innan jag skulle på utvecklingssamtal. Det gick bra och som vanligt bryr jag mig inte. Jag vill bara avsluta nian och sedan aldrig mer behöva visa mig för folk igen. Sedan gick jag ut på 80 minuters powerwalk vilket är det ända som varit bra idag. Mer bråk och jobbig mat. Jag är redan fet så varför ska jag behöva äta så mycket? Äckel-Hanna.
Cff764ce2934f3d5289e940f7de0f044_large

298.

Jag hade bestämt mig för att gå ut och powerwalka idag. Få ut allting så det känns lite bättre. Men nej, nu får jag inte gå ut.

297.

Jag har tänkt lite. Vad krävs egentligen för att ha bulimi? Jag spydde ju väldigt mycket för några månader sedan. Efter varje måltid, varje dag. Men jag hetsade ju inte.

För övrigt är jag lika tjock som vanligt. Hejdå.
Tumblr_lvh5qxmvx71r1vsduo1_500_large

296.

Först och främst: Vad kul att så många gillade det förra inlägget och ville att jag skulle skriva mer. Ni gör mig så glad, det ska ni veta. Skriver mer när jag har tid och när jag orkar tänka tillbaka på riktigt. Det gör mer ont än vad man kan tro. Och så var det någon som frågade om jag bodde i Helsingborg och jag kan säga att nej, det gör jag inte.

Idag har jag träffat min pappa. Glömde helt att nämna honom i det förra inlägget och det visar nog hur mycket han betyder för mig.. Ingenting. Jag ser honom inte ens som min pappa. Tråkigt men sant. I alla fall så var det väl trevligt. Vi var hemma hos någon en liten stund som bjöd på kladdkaka och paj. Jag ville {såklart} inte ha och då sa hon: "Åh, är du säker? Vad duktig du är! Jag önskar att jag var mer som du". Konstigt nog blev jag väldigt illa till mods på grund av detta. Varför vet jag inte.

Jag vill inte till skolan imorgon. Står knappt ut längre. Men det är mindre än två månader kvar nu. Det kan jag säkert klara av.
Tumblr_m27joyrfrg1r706i1o1_1280_large

295.

Min barndom var det egentligen inget fel på. Det var mig det var fel på. Hur mycket jag än hade så ville jag alltid ha mer. Min mamma var missbrukare och jag har på senare tid fått veta att hon missbrukade när hon var gravid med mig. Detta har fått mig att spendera timmar med frågor som jag aldrig får svar på. Jag frågade mig om jag inte var viktig och om min mamma redan visste hur misslyckad jag skulle bli. Lära känna min mamma är ingenting jag kunnat göra eftersom missbrukandet förstörde henne helt och hållet. Innan min andra födelsedag var hon död. Jag och mina tre syskon sattes i fosterhem och åren gick. Som tur var för mig slapp jag flytta runt som min syster och istället har jag bott hos samma familj hela min uppväxt.

Oräkneliga gånger har jag frågat mig hur livet skulle se ut om min mamma fortfarande levt. Skulle jag vara lycklig då? Åren gick och jag blev en flicka som tyckte om livet men, som sagt, alltid ville ha mer. Jag fick höra redan som litet barn att jag var väldigt smart vilket satte en stor press på mig. Något annat jag fick höra främst från mina syskon var hur tjock jag var. Jag minns att jag redan då ville bli smal. Dessa tankar var oftast lätta att ignorera då jag älskade både mat och sötsaker. Men i mellanstadiet blev tankarna lättare att ge efter för och jag provade många olika dieter. Detta ledde aldrig till något seriöst utan livet fortsatte.

Vändpunkten kom på högstadiet. Tretton år gammal började jag hoppa över luncherna i skolan. Ett väldigt starkt minne är en dag då jag satt ute på skolgården och en av mina närmsta vänner pekade på min mage och sa "Titta på dina valkar". Detta gör fortfarande väldigt ont och detta var varken den första eller sista gången då någon kommenterade mitt utseende och min vikt - på båda hållen. Känslan av att vara söt och uppskattad var ingenting som existerade i min värld.

Något seriöst blev det ändå inte förrän vårterminen i åttan. En kväll efter en massa mat och godis ställde jag mig på vågen som visade alldeles för mycket. Svälten började. Dagarna blev fulla med tankar på kalorier, fett och träning. På tre månader hade jag gått ner 12 kilo och vägde nu mellan 39 och 40 kilogram. Jag hade nått min målvikt för länge sedan men ändå fortsatte jag. Speglen visade ett monster och allt på kroppen var fett. Att gå ner i vikt gav mig inte längre någon glädje som det gjort i början. Det var bara ett tvång och något som jag skulle göra.

Är ni intresserade av att läsa mer eller är detta tråkigt?

294.

Vad ska jag göra när jag glömt bort hur det är att må bra? Att vara genuint glad och att kunna känna lycka. Det är något som jag aldrig känner längre och jag vet inte hur jag ska göra för att hitta dit. Det bästa känslan inom mig just nu är inte ens en känsla. Det är tomhet. För det är bättre att inte känna något alls istället för att känna smärtan. Smärtan som bränner ända in i skelettet. Rakbladen hjälper inte. Jag vill ta livet av mig.

293.

Jag känner mig verkligen nere. Ingenting hjälper och jag är så trött på allt. Vem är jag? Vem blir jag utan anorexin? Jag har inte ens anorexi för det är jag för tjock för. Vad ska jag göra i resten av mitt liv? Min största dröm är att flytta hemifrån, leva ensam och svälta ner mig till 30 kilo. Eller nej, kanske inte helt ensam. Jag har ju mina röster i huvudet. De är mina bästa vänner och värsta fiender. De skriker åt mig men jag vet att det bara är för mitt eget bästa. Oavsett vad det handlar om så har de rätt. Att svälta, att träna, att spy och att skära mig. Allt har en mening och jag har gjort som de har sagt och varit så nära målet. Så nära, men så långt ifrån.
Tumblr_m11pt2w9to1r8bwt9o1_500_large

292.

Blä på mig. Varför är jag så äcklig?

291.

Hej på er. Sitter hemma och ritar lite. Tänkte visa några teckningar jag gjort. Är medelmåttig på att rita så var inte för elaka.. Haha!
Min bildlärare gav denna mvg.. Dock gillar jag den inte .


Min nyaste teckning {inte helt klar}


Gjord för två år sedan. Ojämt hår haha..


30 minuters teckning.

290.

Var och träffade en kvinna på socialen idag. Tydligen har jag råkat berätta för henne att jag ibland {varje dag} tänker på att jag inte vill leva och jag orkade inte förneka det. Dumma mig. Men det finns ändå inget att göra åt det nu. Håller på att planera dagen för att allt ska stämma. Jag är besatt av att planera och är ett riktigt kontrollfreak. På både gott och ont. Jag vet att många stör sig på det när vi har grupparbeten i skolan men jag klarar verkligen inte av att bara strunta i allt. Någon som känner igen sig?

Nä, nu ska jag snart ge mig ut på en powerwalk. Måste passa på nu när solen skiner. Och ibland är det ett bra sätt att få bort ångest på. Synd bara att det inte alltid funkar.
Tumblr_kspcdgswuc1qzzxppo1_500_large

289.

Idag känns det {än så länge} bättre än igår. Jag har varit väldigt effektiv och powerwalkat i 70 minuter, städat och slutligen varit på stan i fyra timmar. Gick från Gustav Adolfs torg till triangeln och sedan vidare till Möllevången och slutligen till värnhem och in på entre. Sen orkade jag inte mer och tog bussen hem. Känns bra att ha bränt lite kalorier till skillnad från igår men jag känner mig ändå tjock. Som vanligt då.

Jag blev medtvingad på bio imorgon. Hatar att jag glömmer allt jag lovar. Vi ska i alla fall se Titanic som tydligen är över tre timmar lång. Mina ben kommer somna! Det gör de så fort jag sitter still. De somnade till och med på bussen idag. Bu. Nä, nu ska jag läsa lite och sedan göra jumping jacks. Som vanligt.
Tumblr_m0bug8mpeo1r90wi0o1_500_large

288.

Jag känner mig så äcklig. Jag sover för att jag har ångest och får ångest för att jag sover. Ändå orkar jag inte gå ut och röra på mig, inte ens lite grann. Jag tittar mig i speglen och vet inte vem det är som tittar tillbaka. En flicka med blek hy och tomma ögon.
629107-11-1328640411572_large

287.

"Jävla idiotunge. Du är helt dum i huvudet. När fan ska du bli normal? Va? Bli lite jävla normal".

Det är inte bara rösterna i huvudet som skriker åt mig.

286.

Idag var det dags igen. Gick upp för de trettiosex trappstegen och in genom dörren. Struntade i att kolla vad jag vägde men eftersom hon inte verkade nöjd så tror jag att jag gått ner lite. De verkar gett upp hoppet helt, där på bup, eftersom de inte ens försöker ha samtal längre. Jag är inte förvånad. Det har gått nio månader sedan jag blev inkastad på bup och jag har fortfarande inte märkt någon skillnad. På andra bloggar läser jag att de mått mycket bättre efter ett tag men jag antar att det är meningen att jag ska må dåligt.

Imorse var jag i alla fall ute på en powerwalk i cirka 70 minuter. Det kändes som att jag skulle blåsa iväg men eftersom jag älskar att gå vid havet får jag stå ut med det. Nu är bara frågan vad jag ska hitta på under resten av dagen.
90e24df68811998cd7e8062618407362_large

285.

Idag tänker jag tillbaka. Läser de gamla inläggen på min blogg och ser hur jag gick från glädje till likgiltighet på två månader. "41 kilo imorse. Idag är jag illamående och är yr. 3-4 timmar kvar till middagen, måste hålla ut". Vågen ställde jag mig på en gång i timmen. Jag saknar detta så mycket att det gör ont. Sedan kom sommaren och förändringarna. Det blev frukost, lunch och middag. Jag satt på stranden i Turkiet och frös. Sprang upp och ner för trapporna i huset tills jag höll på att kollapsa. Gick i de stora mataffärerna och tittade på all förbjuden mat. Förberedde mig mentalt på att jag skulle gått upp från 39 kilogram till 47. Jag gick inte upp ett enda gram. Augusti var förändringarnas månad. "Hanna, du har anorexia nervosa och vi ska hjälpa dig". Den känslokalla läkaren som tvingade mig upp på vågen och som tryckte så hårt på mig mage att jag skrek rakt ut. Öppenvården och kvinnan som sade "Det här funkar inte, vi borde nog prova dagvård". Dagvård? Tankarna snurrade och jag minns fortfarande likgiltigheten. Allt som spelade roll var mina 39 kilogram. Sjukskriven från skolan och totalt isolerad från omvärlden. "På torsdagar kan du få gå i skolan". Varje torsdag rann tårarna nerför mina kinder och skriken från insidan kunde äntligen få komma ut. "Hur mår du egentligen? Berätta vad som skrämmer dig mest ". Allt jag gav dom var tomma blickar och tårarna rann varje gång jag ställde mig på vågen. "Det är väldigt vanligt att man blir deprimerad när man har anorexi. Du borde prova medicin, det kan hjälpa dig." Där fick dom ett svar. Aldrig i livet. Jag minns de mörka dagarna som finns kvar ännu idag. Ångesten sitter kvar i väggarna och de blir bara mer och mer infekterade för varje dag som går. "Nu när du gått upp några kilon kanske du borde prova öppenvården igen. Vi märker att du inte mår bra här". Och så öppenvården med alla inkompetenta frågor. "Brukar du ha ångest? Vet du vad det är?". Ursäkta min franska, men trofan jag vet vad ångest är.

RSS 2.0