384.

Sötisar. Trots att jag knappt skriver och de flesta läsare försvunnit finns vissa av er ändå kvar och jag tycker om er så mycket. Ni är fantastiska.
 
Jag har inte spytt. Inte heller dragit ner på maten. Tränar gör jag 5-6 gånger i veckan men det känns ändå okej. Idag var jag ute och åt indiskt och var på bio med en fin. Jag vet inte, men är det såhär det känns att vara kär? Det är en fin känsla i alla fall. Jag förväntar mig ingenting men det känns bra trots min osäkerhet. Jag håller på att reparera mig själv genom att berätta min historia för de som är starka nog att ta sig genom mina murar. Sakta men säkert bygger jag upp mig själv igen; blir den jag en gång var, fast starkare och mer erfaren. Sjukdomen har tagit otroligt mycket från mig men jag kan ändå inte se mig själv utan detta. Jag är glad att över att detta hänt; över alla tårar, över allt blod som runnit från mina armar under ångestfyllda nätter, över alla skrik och alla slag. Över alla de så kallade vänner jag förlorat, över alla betyg som blivit sämre. För nu kan jag börja om på nytt. Och det är bättre än någonsin jag trodde det skulle vara de nätter jag övervägde att lämna allt bakom mig och försvinna. 

Kommentarer
Postat av: Amanda

Du är bäst.

2012-12-20 @ 21:04:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0