317.

Det gick väl bra på bup. Hon såg i alla fall inte mina sår. Såklart är jag glad över det men det finns en liten del inom mig som skriker. Skriker att det här inte fungerar längre. Att jag inte kommer orka hur länge som helst. Och jag är rädd för att den har rätt.

Kommentarer
Postat av: TicTacToe

Vet du jag kom att tänka på att jag var likadan som dig när jag var yngre och hade mer av anorexi. Jag kommer ihåg att jag så fort jag träffade ngn professionell som sjuksköterska eller kurator så var jag tyst. Tänkte att jag ska fasen inte säga ngt, de får lista ut själva vad som är problemet. Dock insåg jag inte då att de inte är tankeläsare. Men när jag blev äldre så började jag inse det och visste att det var upp till mig att tala om vad jag känner för annars kommer de inte kunna får reda på det och hjälpa mig. Har du svårt att säga hur du känner så kan du "av misstag" visa din arm så slipper du ta upp det och du kan få prata av det för du ska lyssna på din inre röst, den har oftast rätt och du har varit stark så länge nu att det är dags att ta emot hjälpen <3 kram!

2012-05-16 @ 08:00:37
URL: http://tictactoe.blogg.se/
Postat av: pelli

<3

2012-05-17 @ 11:29:06
URL: http://bellabokstav.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0