382.

Jag vägde 39 kilo och låg hemma hela sommaren. Träffade inte en enda vän och tyckte jag var fetast i världen. Började skolan men fick sjukskriva mig. Spenderade dagarna på bup och när jag kom hem låg jag i sängen med släckta lampor och täcket över huvudet. Levde inte. En gång under alla dessa månaderna kom några så kallade vänner och hälsade på mig. En gång. En jävla gång. Men jag klandrar dem inte.
 
Nu vet jag inte vad jag väger. Jag träffar kompisar. Jag skrattar, fastän det gör ont längst in. Fastän rösterna skriker åt mig att livet inte ska vara såhär. Men det fungerar inte att gömma sig under täcket och hoppas på att allt går över. Det fungerar inte heller att skära upp armarna. Det enda som fungerar är att fortsätta. Att hoppas. Att acceptera saknaden men att ändå inte ge efter. 
 

381.

Hej. Hur mår ni? Jag mår okej, bättre än på länge i alla fall. Jag skär mig sällan, svälter mig inte, tränar några gånger i veckan och försöker att faktiskt leva. Men sen tittar jag bak i arkivet och ser hur mycket större jag blivit. Skäms över mig själv för att det gått så långt. Jag vet inte vad jag väger och jag vågar inte ställa mig på vågen heller. Men snälla, ni som fortfarande tittar in här; berätta hur ni har det! Jag har saknat er.
 
Blandat från den senaste tiden..

RSS 2.0