382.

Jag vägde 39 kilo och låg hemma hela sommaren. Träffade inte en enda vän och tyckte jag var fetast i världen. Började skolan men fick sjukskriva mig. Spenderade dagarna på bup och när jag kom hem låg jag i sängen med släckta lampor och täcket över huvudet. Levde inte. En gång under alla dessa månaderna kom några så kallade vänner och hälsade på mig. En gång. En jävla gång. Men jag klandrar dem inte.
 
Nu vet jag inte vad jag väger. Jag träffar kompisar. Jag skrattar, fastän det gör ont längst in. Fastän rösterna skriker åt mig att livet inte ska vara såhär. Men det fungerar inte att gömma sig under täcket och hoppas på att allt går över. Det fungerar inte heller att skära upp armarna. Det enda som fungerar är att fortsätta. Att hoppas. Att acceptera saknaden men att ändå inte ge efter. 
 

Kommentarer
Postat av: h.

du är duktig som kämpar på framåt hur svårt det än är!

2012-11-27 @ 22:53:48
URL: http://hjartebrus.blogg.se
Postat av: coffesmokesdietcokes.blogg.se

så rätt! LEV!! Det är du värd <3

2012-11-27 @ 23:07:25
URL: http://coffesmokesdietcokes.blogg.se/
Postat av: Felicia

Du är så sjukt jäkla duktig Hanna! Det är så jag också tänker, att man måste försöka fokusera på livet och friskheten istället för det dåliga. Keep fighting!

2012-11-27 @ 23:31:14
URL: http://lakritsgrodan.blogg.se
Postat av: argsintamy

blir så glad när du skriver. kram fina du <3

2012-12-02 @ 19:21:42
URL: http://argsintamy.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0