jag vet hur ont det gör när hoppet dör.

Det blir jobbigt när man inte vet hur man känner. Är jag... Kär? Det värsta är att jag inte kan säga det, för han är min vän. Jag vill bara att han ska tycka om mig, men hur ska han kunna göra det? Jag är så långt ifrån allt någon önskar sig. Dessutom sårar han mig om och om igen utan att ens förstå det. Vid tillfällen som dessa är det bra att Kent, Håkan och Markus finns. 

Jag vet att det går över men det är lika svårt för det.

Jag tror inte att jag kan bli frisk från anorexin. Det är en sjukdom jag kommer leva med i resten av mitt liv, den kommer alltid finnas där. Kanske inte varje gång jag äter eller ens varje gång jag ser mig i spegeln. Men den kommer dyka upp ibland och berätta precis hur värdelös jag är, hur beroende jag är av andra och hur allting jag gör blir fel. Viljan att vara perfekt kommer alltid att finnas inom mig och ha möjligheten att på en sekund krossa mig. För jag är inte perfekt och jag kommer aldrig att bli det. Hur mycket jag än vill.
 

i väntan på våren.

Idag kom jag på att jag faktiskt inte vill gå ner i vikt. Eller jo, visst vill jag bli smalare men det är ingenting jag prioriterar. Jag vill hellre att min mamma litar på mig, att jag kan äta hemma hos andra och att jag kan spendera dagarna med mina vänner. Dessutom ska jag till Spanien snart. Utan min familj. Jag ska alltså själv kunna bestämma vad jag ska äta, när jag ska äta och hur mycket jag ska äta. Och jag vet att jag klarar det. Men jag är orolig, för jag har trots allt gått ner i vikt. Men det spelar ingen roll för sjukdomen är inte jag. Jag är jag och i mig finns det inte plats för någon anorexi.

RSS 2.0