To die by your side is such a heavenly way to die

Tänkte ge er en sådan lång uppdatering (om jag orkar och klarar av att koncentrera mig tillräckligt länge) om hur det är med mig just nu. För ett år sedan var jag så stressad och full av självförakt att jag inte kunde hantera det. Jag kämpade i skolan för att ta igen det jag missat, samtidigt som nationella prov och andra slutuppgifter, för att kunna komma in på den skola jag verkligen ville in på. Och jag kom in. 
 
Genom att gå på denna skola har perfektionisten inom mig verkligen vaknat till liv. Jag måste vara smartast, kunna springa längst, se bäst ut och dessutom kunna hantera ett socialt liv vilket jag saknat de senaste åren. Konstigt nog har jag kunnat klara av detta någorlunda bra utan att ens förstå det genom att förneka att jag har några problem kvar. Nu, de senaste veckorna, har allting kommit ikapp mig. Varje dag har jag gått runt likt en vandrande ångestklump med drömmen om att vara perfekt i bakhuvudet. Inom loppet av två veckor har jag åtta prov (i morgon har jag gjort hälften av dessa) och de stunder jag inte pluggat ihjäl mig har jag stirrat upp i taket fylld med ångest. Dessutom vågar jag inte ta atarax med rädsla för att inte kunna klara av de prov jag vet kommer dagen efter. 
 
För ett år sedan var jag full av självhat och tankar på att ta livet av mig. Idag är jag full av ångest och drömmar om att vara perfekt. Jag vet inte vilket jag föredrar.
 

mat

 

det finns inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.

Återfall idag. 

RSS 2.0