hahahahaha

alltså... tror inte någon läser här men det är ändå skönt att skriva av sig. jag vet inte ens vad jag vill ha ut av någonting längre. jag umgås med människor som jag inte kan gå runt i t-shirt med för att jag ser hur jävla obekväma dom blir av mina ärr. det gör mig så satans irriterad att när jag står o pratar med dem så kollar de hela tiden ner på min arm men försöker att inte visa det ????¿¿¿¿¿ det är några jävla ärr och sen ser jag på tumblr att de lägger upp bilder som "it's easy for someone to joke about scars if they've never been cut" och den nedan. men tack så jävla mycket att ni inte ens kan konversera med mig utan att bli äcklade av mina ärr
 
 
och sen är det Han. han med ett stort H för att han är så perfekt. som får mig att känna någonting där det innan bara varit grått. och han känner inte likadant. för att han är han och jag är bara ingenting.
 
 

RSS 2.0