295.

Min barndom var det egentligen inget fel på. Det var mig det var fel på. Hur mycket jag än hade så ville jag alltid ha mer. Min mamma var missbrukare och jag har på senare tid fått veta att hon missbrukade när hon var gravid med mig. Detta har fått mig att spendera timmar med frågor som jag aldrig får svar på. Jag frågade mig om jag inte var viktig och om min mamma redan visste hur misslyckad jag skulle bli. Lära känna min mamma är ingenting jag kunnat göra eftersom missbrukandet förstörde henne helt och hållet. Innan min andra födelsedag var hon död. Jag och mina tre syskon sattes i fosterhem och åren gick. Som tur var för mig slapp jag flytta runt som min syster och istället har jag bott hos samma familj hela min uppväxt.

Oräkneliga gånger har jag frågat mig hur livet skulle se ut om min mamma fortfarande levt. Skulle jag vara lycklig då? Åren gick och jag blev en flicka som tyckte om livet men, som sagt, alltid ville ha mer. Jag fick höra redan som litet barn att jag var väldigt smart vilket satte en stor press på mig. Något annat jag fick höra främst från mina syskon var hur tjock jag var. Jag minns att jag redan då ville bli smal. Dessa tankar var oftast lätta att ignorera då jag älskade både mat och sötsaker. Men i mellanstadiet blev tankarna lättare att ge efter för och jag provade många olika dieter. Detta ledde aldrig till något seriöst utan livet fortsatte.

Vändpunkten kom på högstadiet. Tretton år gammal började jag hoppa över luncherna i skolan. Ett väldigt starkt minne är en dag då jag satt ute på skolgården och en av mina närmsta vänner pekade på min mage och sa "Titta på dina valkar". Detta gör fortfarande väldigt ont och detta var varken den första eller sista gången då någon kommenterade mitt utseende och min vikt - på båda hållen. Känslan av att vara söt och uppskattad var ingenting som existerade i min värld.

Något seriöst blev det ändå inte förrän vårterminen i åttan. En kväll efter en massa mat och godis ställde jag mig på vågen som visade alldeles för mycket. Svälten började. Dagarna blev fulla med tankar på kalorier, fett och träning. På tre månader hade jag gått ner 12 kilo och vägde nu mellan 39 och 40 kilogram. Jag hade nått min målvikt för länge sedan men ändå fortsatte jag. Speglen visade ett monster och allt på kroppen var fett. Att gå ner i vikt gav mig inte längre någon glädje som det gjort i början. Det var bara ett tvång och något som jag skulle göra.

Är ni intresserade av att läsa mer eller är detta tråkigt?

RSS 2.0