hahahahaha

alltså... tror inte någon läser här men det är ändå skönt att skriva av sig. jag vet inte ens vad jag vill ha ut av någonting längre. jag umgås med människor som jag inte kan gå runt i t-shirt med för att jag ser hur jävla obekväma dom blir av mina ärr. det gör mig så satans irriterad att när jag står o pratar med dem så kollar de hela tiden ner på min arm men försöker att inte visa det ????¿¿¿¿¿ det är några jävla ärr och sen ser jag på tumblr att de lägger upp bilder som "it's easy for someone to joke about scars if they've never been cut" och den nedan. men tack så jävla mycket att ni inte ens kan konversera med mig utan att bli äcklade av mina ärr
 
 
och sen är det Han. han med ett stort H för att han är så perfekt. som får mig att känna någonting där det innan bara varit grått. och han känner inte likadant. för att han är han och jag är bara ingenting.
 
 

struntprat

Åhhh, jag vill verkligen bli helt frisk men wtf idag åt jag fyra bananer och jag dör snart????? Ångesten äter upp mig inifrån ibland fortfarande. Dumma dumma mig jag vill ha sjukdomen tillbaka och jag vill bli smal och fin. Får. inte. spy. får. inte. skära. mig.
mitt "thigh gap" har försvunnit????????
 

young and beautiful

Hej på er! Jag kan verkligen inte kontrollera mig när det kommer till mat längre. Börjar dock tycka om min mage lite grann, börjar få lite definition. Håller på så himla mycket med yoga och det är verkligen så. himla. bra. Märker hela tiden förändringar när det gäller kroppen, styrka, flexibilitet m.m. Så underbart! Sen röker jag på lite ibland också. Det låter helt skumt när jag skriver det men det är också väldigt bra. Blir så glad för en stund även om ångesten efteråt ibland är jobbig. Och jag behöver inte mycket för att påverkas heller. Idag körde jag HIIT, det var kul. Jag gillar att träna. Jag känner mig konstig.
 

det kommer aldrig va över för mig.

Det här. Åh. Åh. Åh. Finaste på länge. Grattis på födelsedagen!!!!!!
 
 
 

To die by your side is such a heavenly way to die

Tänkte ge er en sådan lång uppdatering (om jag orkar och klarar av att koncentrera mig tillräckligt länge) om hur det är med mig just nu. För ett år sedan var jag så stressad och full av självförakt att jag inte kunde hantera det. Jag kämpade i skolan för att ta igen det jag missat, samtidigt som nationella prov och andra slutuppgifter, för att kunna komma in på den skola jag verkligen ville in på. Och jag kom in. 
 
Genom att gå på denna skola har perfektionisten inom mig verkligen vaknat till liv. Jag måste vara smartast, kunna springa längst, se bäst ut och dessutom kunna hantera ett socialt liv vilket jag saknat de senaste åren. Konstigt nog har jag kunnat klara av detta någorlunda bra utan att ens förstå det genom att förneka att jag har några problem kvar. Nu, de senaste veckorna, har allting kommit ikapp mig. Varje dag har jag gått runt likt en vandrande ångestklump med drömmen om att vara perfekt i bakhuvudet. Inom loppet av två veckor har jag åtta prov (i morgon har jag gjort hälften av dessa) och de stunder jag inte pluggat ihjäl mig har jag stirrat upp i taket fylld med ångest. Dessutom vågar jag inte ta atarax med rädsla för att inte kunna klara av de prov jag vet kommer dagen efter. 
 
För ett år sedan var jag full av självhat och tankar på att ta livet av mig. Idag är jag full av ångest och drömmar om att vara perfekt. Jag vet inte vilket jag föredrar.
 

mat

 

det finns inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.

Återfall idag. 

känslor.

Känner mig så stor... Jag vet ju att jag inte är det men jag har en så ful kropp. Tränandet har blivit lite av ett tvång så jag ska nog ta ett par dagars paus. Samtidigt känns det som om jag bara säger så för att jag är lat.. Jag vet inte. 

hunger.

Blir galen. Jag åt havregrynsgröt med banan till frukost och en halvtimme senare är jag vrålhungrig. Det är samma efter i princip varje måltid och det är så himla jobbigt eftersom jag inte vågar lyssna på min kropp (jag menar - jag har precis ätit, jag borde inte vara hungrig) och för att Ana fortfarande sitter på axeln och säger att det är bra att vara hungrig. Men jag försöker att inte lyssna på henne utan på kroppen men det är så svårt när jag är hungrig hela tiden... 
 
Mellis för ett tag sedan; yoghurt med kiwi och granatäpple.

ge mig en ny drog som tar mig nånstans

Ni kunde svara på i princip alla frågor jag hade om sjukdomen men nu när jag har den någorlunda inom kontroll vill jag fråga er en helt annan sak. Har någon av er rökt på (cannabis eller liknande)? Isåfall, hur var det och så? 

ett fel närmare rätt, ett sätt att se på saken

Jag börjar mig känna mig nere igen. Inte som förut då jag varje kväll trodde att jag skulle dö och ibland även ville det men det har ändå blivit sämre. Försöker dock så gott jag kan. Tränar 5-6 gånger i veckan, testar nya (nyttiga) maträtter och städar. Det hjälper - särskilt när jag ser vilka förändringar jag gör. För ett år sen hade jag väldigt dålig kondition (kan bero på min undervikt också) men nu har jag riktigt bra kontroll över löpningen. Dessutom äter jag mycket mer varierat på grund utav det. Jag vågar byta ut något litet och kanske sänka kalorimängden en dag för att sedan övergå till det vanliga. Inte för att mina hjärnspöken vill utan för att det är vad min kropp vill ha. Jag känner att detta blev ett himla svammel. Men ändå.
 
 
 
 

I kissed the scars on her skin I still think you're beautiful

Igår var en utmanardag. Jag och några andra hade bestämt oss för att åka till Emporia och sedan äta middag tillsammans. På vapiano.. Jag kollade menyn på internet och bestämde mig för sallad vilket det också blev. Men jag tog faktiskt parmesanost till!! Och bröd! Dock ingen dressing, men ändå. Medan vi åt pratade de andra om att äta glass och jag ville faktiskt också göra det. Väl där fegade jag ur och bestämde mig för att inte äta någonting sött/onyttigt. Men vet ni vad? Jag åt frozen yoghurt!!!!! Ångestladdat men det gick och jag dog inte! Senare på kvällen, innan jag skulle sova, tog jag ett äpple också. Varför? För att jag var hungrig. Punkt slut.
 

jag vet hur ont det gör när hoppet dör.

Det blir jobbigt när man inte vet hur man känner. Är jag... Kär? Det värsta är att jag inte kan säga det, för han är min vän. Jag vill bara att han ska tycka om mig, men hur ska han kunna göra det? Jag är så långt ifrån allt någon önskar sig. Dessutom sårar han mig om och om igen utan att ens förstå det. Vid tillfällen som dessa är det bra att Kent, Håkan och Markus finns. 

Jag vet att det går över men det är lika svårt för det.

Jag tror inte att jag kan bli frisk från anorexin. Det är en sjukdom jag kommer leva med i resten av mitt liv, den kommer alltid finnas där. Kanske inte varje gång jag äter eller ens varje gång jag ser mig i spegeln. Men den kommer dyka upp ibland och berätta precis hur värdelös jag är, hur beroende jag är av andra och hur allting jag gör blir fel. Viljan att vara perfekt kommer alltid att finnas inom mig och ha möjligheten att på en sekund krossa mig. För jag är inte perfekt och jag kommer aldrig att bli det. Hur mycket jag än vill.
 

i väntan på våren.

Idag kom jag på att jag faktiskt inte vill gå ner i vikt. Eller jo, visst vill jag bli smalare men det är ingenting jag prioriterar. Jag vill hellre att min mamma litar på mig, att jag kan äta hemma hos andra och att jag kan spendera dagarna med mina vänner. Dessutom ska jag till Spanien snart. Utan min familj. Jag ska alltså själv kunna bestämma vad jag ska äta, när jag ska äta och hur mycket jag ska äta. Och jag vet att jag klarar det. Men jag är orolig, för jag har trots allt gått ner i vikt. Men det spelar ingen roll för sjukdomen är inte jag. Jag är jag och i mig finns det inte plats för någon anorexi.

en årsresume.

Jag måste klara upp mitt huvud och göra en årsresume. 
 
Januari 
Efter världens sämsta nyårsafton där min syster frågat om hon skulle ta livet av mig genom att använda diabetessprutor mådde jag inte bra. Jag hatade mig själv och tyckte att jag var otroligt fet, nu kan jag säga att jag inte var det. Började med att göra 1000 jumping jacks per dag för att sedan övergå till 2000. Skadade mig ibland.
 
 
Februari
Gick upp några hekto till 45 kilo och grät. Kunde inte sova om nätterna och gick på autopilot. 
 
Mars
Gick på bio med min klass och låtsades att jag mådde bra. Kämpade i skolan och fick höga betyg. Idag förstår jag inte hur jag orkade. Drömde om att väga 35 kilo. 
 
April
Började använda rakblad när jag skar mig. Från början var det mest ytliga sår innan det blev djupare. Vaknade upp bland blodiga lakan i princip varje dag.
 
Maj
Fick MVG på alla nationella prov. Två nära vänner gick bort tätt intill varandra och min familj mådde dåligt. Var ensam för det mesta och fortsatte skära mig. 
 
Juni
Sommarlov. Träffade ingen under hela lovet. Mina föräldrar fick reda på att jag skar mig. Pratade mycket både med socialen och bup men kände mig mest apatisk. Rev upp sår i huvudet i princip hela tiden. Sommarjobbade.
 
Juli
Slutade lägga upp bilder på thinspo och tänkte för första gången tanken på att bli frisk. Fick flouxetin utskrivet och det kändes okej. Gick i shorts (en liten stund) för första gången på ett bra tag. Min morbror dog. Köpte min systemkamera.
 
Augusti.
Började gymnasiet. Kämpade för att vara trevlig och hittade till slut några kompisar. Skaffade en ny blogg som inte hade med ätstörningar att göra. Slutade att skära mig (!!!!!!!!!!) men mådde ändå inte jättebra.
 
September.
Fyllde sexton år. Mådde fortfarande inte bra. Slutade blogga.
 
Oktober.
Mådde fortfarande dåligt men började ändå att utmana lite grann med maten. Det tog alltså tre månader från det att jag tänkt tanken på att bli frisk till att jag gjorde någonting på riktigt.
 
November.
Började att faktiskt leva. Vågade äta på resturang med vänner och började träna lite mer. Skar mig en eller två gånger. Utmanade lite mer.
 
 
December
Har inte skurit mig alls. Äter ute med vänner, fikar (dricker dock bara te) och jag tycker faktiskt om mina vänner. Har tre stycken som jag tycker om och en är en pojke som jag inte vet vad jag känner för. Det är komplicerat men jag tror att.. Jag vet inte. Försöker att utmana och det går okej. Har ätit två lussebullar. Tränar och tycker inte att jag är tjock (ibland). 
 
 
 

384.

Sötisar. Trots att jag knappt skriver och de flesta läsare försvunnit finns vissa av er ändå kvar och jag tycker om er så mycket. Ni är fantastiska.
 
Jag har inte spytt. Inte heller dragit ner på maten. Tränar gör jag 5-6 gånger i veckan men det känns ändå okej. Idag var jag ute och åt indiskt och var på bio med en fin. Jag vet inte, men är det såhär det känns att vara kär? Det är en fin känsla i alla fall. Jag förväntar mig ingenting men det känns bra trots min osäkerhet. Jag håller på att reparera mig själv genom att berätta min historia för de som är starka nog att ta sig genom mina murar. Sakta men säkert bygger jag upp mig själv igen; blir den jag en gång var, fast starkare och mer erfaren. Sjukdomen har tagit otroligt mycket från mig men jag kan ändå inte se mig själv utan detta. Jag är glad att över att detta hänt; över alla tårar, över allt blod som runnit från mina armar under ångestfyllda nätter, över alla skrik och alla slag. Över alla de så kallade vänner jag förlorat, över alla betyg som blivit sämre. För nu kan jag börja om på nytt. Och det är bättre än någonsin jag trodde det skulle vara de nätter jag övervägde att lämna allt bakom mig och försvinna. 

383.

Har bestämt mig för att dra ner på maten, börja träna mer och kanske till och med spy. Jag orkar inte bry mig, vill bara bli smalare.

382.

Jag vägde 39 kilo och låg hemma hela sommaren. Träffade inte en enda vän och tyckte jag var fetast i världen. Började skolan men fick sjukskriva mig. Spenderade dagarna på bup och när jag kom hem låg jag i sängen med släckta lampor och täcket över huvudet. Levde inte. En gång under alla dessa månaderna kom några så kallade vänner och hälsade på mig. En gång. En jävla gång. Men jag klandrar dem inte.
 
Nu vet jag inte vad jag väger. Jag träffar kompisar. Jag skrattar, fastän det gör ont längst in. Fastän rösterna skriker åt mig att livet inte ska vara såhär. Men det fungerar inte att gömma sig under täcket och hoppas på att allt går över. Det fungerar inte heller att skära upp armarna. Det enda som fungerar är att fortsätta. Att hoppas. Att acceptera saknaden men att ändå inte ge efter. 
 

381.

Hej. Hur mår ni? Jag mår okej, bättre än på länge i alla fall. Jag skär mig sällan, svälter mig inte, tränar några gånger i veckan och försöker att faktiskt leva. Men sen tittar jag bak i arkivet och ser hur mycket större jag blivit. Skäms över mig själv för att det gått så långt. Jag vet inte vad jag väger och jag vågar inte ställa mig på vågen heller. Men snälla, ni som fortfarande tittar in här; berätta hur ni har det! Jag har saknat er.
 
Blandat från den senaste tiden..

RSS 2.0